Vi bokade snabbt upp oss på en tur och fick tid redan dagen därpå, vi valde, efter lite beslutsångest över pengarna, att stanna en natt uppe på berget, då inkluderades soluppgången och även en massa mat. Bergsbestigningen skulle till en början visa sig vara lättare än Rinjani (det förra berget vi bestigit), tyckte i alla fall jag (Adam), men efter ca 3-400 meter ångrade jag mig. Det var som att benen skulle gå av, mjölksyran var total och jag tänkte hela tiden på spanjoren som sprungit upp och ner för berget på 2 timmar och 37 minuter, ja du hörde rätt, 2 timmar och 37 minuter!!

När jag vilat upp mig i någon timme kommer Mesch in precis lika trött som jag och vi får inte fram några ord utan börjar bara skratta. 

När vi kände oss någorlunda utvilade checkade vi in på det boende vi bokat och tog en liten napp som inte varade mer än någon timme, därefter gick vi ner till restaurangen och tog del av den goda middagsbuffén.

Vi gick och la oss ganska snabbt efter middagsbuffén men kunde inte sova för att rummet var så kallt och kineserna utanför babblade på för fulla muggar. Till slut var det i alla fall dags att bege sig, klockan var 03 någonting när vi började klättra mot toppen och vi hade gott om tid innan solen skulle gå upp, så det var bara att ta det så lugnt som möjligt, vilket var väldigt skönt då benen inte var i bästa skick.

Vi nådde toppen runt 05 och det var snorkallt, måste ha varit mot nollsträcket för jag kunde knappt känna mina fingrar när vi låg ihopkurade under våra filtar vi tagit med oss högst upp på Mount Kinabalu.

Vid 06-06:15 började solen titta fram, det var lite mulet men det gjorde ingenting för det var fantastiskt fint ändå. När det gått ca 20 minuter kunde man snart se hela det berg vi bestigit, och runt omkring, otroligt fin utsikt och vad nöjda vi var efter att de andra bergen "floppat" tidigare.

Där stod vi på toppen av sydostasiens högsta berg, 4095,2 meter ovanför havsytan, nästan hälften av Mount Everest, oj oj oj vad nöjda vi var, dock väldigt frusna, så efter att ha beskådat klart började vi så sakteliga gå ner igen.

















Och så var det dags för den långa vandringen ner igen....


På vägen ner fick vi även syn på en apa, om jag inte misstar mig så tror jag arten heter Red Leaf Monkey.







Lagom trötta, lagom slitna men framför allt väldigt nöjda.